Hej igen, bloggen!

Sista inlägget gjorde jag den 16 mars 2014. Har inte känt för att blogga då det har hänt otroligt mycket sedan dess. Många tråkiga saker men också några roliga!

Mamma dog i augusti 2014 efter en kort tids vistelse på Hospice här i stan. Saknar henne mer och mer för var dag som går. Att tömma hennes lägenhet och städa bort ett helt liv är bland det värsta jag gjort. Kunde aldrig ana att det skulle kunna röra upp så mycket känslor, och jag vill bara gråta när jag tänker på allt jag hittade; omsorgsfullt sparat. Till och med mina tappade mjölktänder... Har tagit rätt på den del saker jag minns från min barndom för affektionsvärdets skull, men jag är långt ifrån någon hoarder så mycket fick gå till välgörenhet. Bouppteckning och bodelning ordnade jag med själv och det känns bra att ingen annan var inne och rotade runt i mammas kvarlåtenskap. Mamma hade en mycket stark integritet, så även pappa som lämnade oss redan 1999 efter en väldigt kort tids sjukdom.

Jag är sjukskriven sedan midsommar 2015, då ryggen är totalpajad. Har blivit erbjuden en scoliosoperation som innebär att hela ryggraden blir stelopererad. Några garantier för att jag blir bättre kan läkaren inte ge, det kan snarare bli åt andra hållet. Har inte fattat något beslut ännu hur jag ska ställa mig till detta. Faktum är att jag blir sämre och sämre. Men alternativet att riskera att hamna i rullstol känns inget vidare. Jag resonerar som så att jag vet vad jag har men inte vad jag får.

Patriks lägenhet är fortfarande inte såld. Det är en riktig surdeg, men det kommer hela tiden saker emellan. Jakten tar mycket tid, han jobbar på tok för mycket och det är massa saker som ska klaffa för att det ska bli av. Men, men...han har i alla fall fått lägenheten värderad och har varit i kontakt med två mäklare så kanske det blir av snart. I våras köpte vi oss en gemensam bil också så vi kan dra husvagnen. Vi gör små gemensamma förbättringar här i lägenheten och planerar för fullt att renovera badrummet. Det känns så bra att det är vi två!

Hur bedriver jag då mina dagar som sjukskriven? Ja, det värsta för mig är att sitta och ligga ner, så jag tillbringar mesta tiden i rörelse. Älskar att baka och laga mat, och någon har sagt åt mig att jag borde starta en matblogg. Det vet jag väl inte om jag borde men jag kommer nog att dela med mig av lite av det jag skapar, bara för att. Är lyckligt lottad som har en karl som jagar så det blir mycket gott av älgkött! Har snöat in lite på att baka surdegsbröd också till Patriks förtjusning, så det blir allt en del sånt också.

Nu ska jag gå och ta rätt på älgsteken som vinbräserats i snart fyra timmar! Ska bli skoj att se hur den artat sig för jag har aldrig provat att tillreda stek på detta sätt. Vi hörs!

Så var det dags igen, då...

Mamma och jag fick åka ambulans i onsdags morse till sjukhuset igen. Efter en längre tid då hon varit rätt så pigg har värdena sjunkit igen, och nu är hon inte pigg alls. Oroar mig så jag tror jag blir galen! Själv hade jag en tid för operation den 24 januari, men den bokade jag av eftersom jag ville att mamma skulle pigga på sig. Så förra veckan bokade jag in en ny tid, 17 april, men som det ser ut nu är det osäkert om det blir av den här gången heller. För övrigt gruvar jag mig enormt för att opereras, men det är en annan historia...

Helgen är snart över. Vi har mest tagit det lugnt här hemma, men Patrik gjorde ett ryck igår och började samla ihop kläder som ska skänkas bort till Erikshjälpen. Han ska sälja lägenheten och vi måste börja plocka ur den så småningom och göra den i skick för visning. Känns spännande och roligt att vi snart är sambos "på riktigt"!

Otroligt tungt

Det är tungt när ens förälder har tappat greppet, eller hur man uttrycker det. Eftermiddagens besök hos mamma var sorgligt och smått kaotiskt. En stund trodde hon att hon var i Stöde (?) och i nästa stund låg det små gubbar på golvet utan vare sig sängar eller madrasser. Det hela kändes eländigt och olyckligt och enormt sorgligt. Jag hoppas att hela förvirringen beror på att hennes system är i obalans med narkosgaser som inte gått ur kroppen samt att hennes natriumvärde åker upp och ner.

I morgon åker vi till Uppsala för min magnetröntgen. Oroar mig då jag inte gillar att vara instängd i trånga utrymmen, men det är väl bara att bita ihop och göra det. För nu är jag så less på hela skiten; sjukhus och operationer och allt som har med vita rockar att göra! Bara att tugga i sig, alltså...

Då hände det som inte fick hända...

Var som vanligt till mamma efter jobbet. Syrran hade varit där en del under dagen och allt verkade rätt stabilt, förutom att mamma inte gärna ville äta och hon mådde illa. Vid 18-tiden när jag var där ville hon ha en Samarin och sedan sova. Vid 20-tiden ringer syrran och säger att mamma ringt och att hon kallat på ambulans. Jag och svärmor som var på besök ilar dit och kommer samtidigt som ambulansen. En hemsk syn möter mig; mamma näst intill medvetslös på en stol mitt i hallgången med sängkläderna runt golvet, hon vill hela tiden tuppa av men ambulanspersonalen gör ett strålande jobb och får i väg henne.

När jag kommer till akuten kommer nästa chock. När dom sätter en sond genom hennes näsa ner till magen kommer det bara blod; både gammalt och färskt. Innan jag hunnit blinka är hon på väg mot operation för vad jag förstår är ett hål i magsäcken. Kommer hem vid 23.30 och befarar det värsta. Nu har i alla fall läkaren ringt och operationen har gått bra och förhoppningsvis fortsätter det så. Mamma är så svag redan innan så klarar hon detta med allt i behåll är hon tamejsjutton stålkvinnan! Älskar henne så och jag är absolut inte redo att mista henne också.

Domens dag idag

Så var då besöket på gyn avklarat. Mådde skit när jag gick dit och ville bara rusa därifrån när jag satt i väntrummet. Men till slut var det min tur, en jättegullig ung underläkare som heter Lisa tog emot mig. Kände direkt att jag fick förtroende för henne, och när hon senare ville att en senior läkare skulle titta på mig blev det riktigt roligt, då hon kallade sig för byäldsten och var en riktig rackare på skoj och skämt. Så den trista, ledsna känslan jag hade var som bortblåst efter en stund. I alla fall konstaterades att jag såg ut som en hög med Lego inuti och att det kanske var bäst att "städa upp" och ta bort det hela. Det största myomet (av flera) hade storleken av ett barnhuvud, så det är ju inte konstigt att jag ser lite rund ut om magen. Eller smågravid, om man så vill.

Nu ska skiten bort i alla fall, men vi har sagt att vi tar det efter jul. Mamma är sämre igen och jag vill kunna ta hand om henne så länge det går. Hon sa själv idag att hon bara tror att det kan gå åt ett håll nu. Vill inte höra henne säga det men får väl acceptera fakta. Känner mig grymt ledsen i afton.

1-årig förlovningsdag i dag!

I dag är det 1 år sedan jag och Patrik förlovade oss. Ett helt underbart år har gått med den bäste mannen i hela världen! I afton när han kommer hem från jakten ska vi fira med gratinerad hummer, oxfilé Wellington och någon god efterrätt. Hoppas jag lyckas med köttet, för det är snuskigt vad dyrt det är med oxfilé! Dumt att jag inte tänkte på att vi kunnat ta en älgfilé i stället, men så där är det.

Jag älskar dig, Patrik!

Rosor och småprat

I eftermiddag kom min moster förbi och hälsade på mig och katterna. Hon kom upp igår för att besöka mamma, och i dag fick vi tillfälle till en stund på egen hand. Hon kom med en bukett av de finaste rosor i olika färger och vi hade ett par timmars mysigt småprat om ditt och datt. Trots att det skiljer sig rätt mycket i ålder mellan oss två så är det som att prata med en jämnårig. Hon är den coolaste av mostrar man kan ha, helt klart! Sist jag var i Stockholm på utbildning kom hon farande på sin cykel och vi tog ett glas vin på mitt hotell innan vi bar i väg ut på stan för att äta italienskt. Kvällen avslutade vi på Soap Bar, och vi hade så trevligt innan hon slängde sig upp på cykeln och trampade hemåt.

Jag hoppas att jag kan göra allvar av min tanke; att försöka hälsa på de som finns kvar i den här lilla släkten. På pappas sida är det en farbror kvar och på mammas sida två mostrar. Kusiner och kusinbarn finns det rätt gott om, så det gäller att hålla kontakten. Det inser man inte minst nu när det är som det är med lilla mamma.